Jag har tidigare skrivit om att jag gjort en “nystart” med mitt företag genom att fasa ut de deltidsanställningar jag haft sen starten för 5 år sen.
Jag började med att avsluta mitt uppdrag som kurator på Praktiska gymnasiet för 1 år sen samt att endast tacka ja till uppdrag där det var ok att jag fakturerade konsultarvode.
Jag gör nu min sista månad som anställd på Drivhuset Värmland och står från 1a juli helt på egna ben, om man bortser från att jag får lön från Stc där jag har gruppträning.
Spännande och skönt på samma gång och något jag hade tänkt genomföra innan pandemin kom och stökade till.
Under våren har jag tackat ja till i stort sett alla uppdrag jag blivit erbjuden. Allt från coachsamtal, till vägledningar, omställning och utredningar samt några workshops.
Allt för att få en grund att stå på under tiden jag jobbat på mina masterplans:)
Under tiden har vi också renoverat hemma, jag har rehabiliterat min trasiga axel och det har varit smått “stökigt” på det privata planet. I mars tog jag sikte på 2e juni och fram till dess var det bara jobba och inte tänka så mycket som gällde.
Det tog ut sin rätt kan jag lugnt säga och förra helgen hade jag migrän och kände mig allmänt gråtig och trött vilket höll i sig hela veckan. Men tillslut kom den efterlängtade fredagen med datumet 2 juni och vi spenderade helgen i Halmstad och sov ut och hade det så mysigt.
Så tacksam och glad för alla uppdrag jag fått men också glad att det nu kommer en lugnare period.
Jag har en hel del att göra denna veckan men börjar medvetet sakta ner och ta en sak i taget av det som inte hunnits med. Jag kommer småjobba hela sommaren med att utveckla mitt bolag, ha coachsamtal samt lite kurser i SUP, stand up paddleboard.
Störst fokus närmaste tiden är dock vila, ha kul och umgås med folk som ger mig energi samt prova på golf som jag lovade maken i ett svagt ögonblick:)
Oror er inte jag ska ha semester i slutet av augusti och i september då bla äldsta sonen gifter sig, jag ska till Sardinien på SUP-resa med Havsgymmet och sen till Spanien med make och vänner.
Nu blir det ett dopp och sen njuta av de vackra pralinerna från Suseå jag fick i sen morsdags-present.
Ta hand om er och hemsidan kommer sakta men säkert uppdateras och underhållas, vi ses.
Innan helgen kände jag mig stressad över långhelg då jag upplevde att jag hade för mycket att göra.
Men, nu känner jag bara att jaaa vilken helg det blev.
Jag har jobbat ikapp och bäst av allt så har vi städat och röjt här hemma efter ombygge av övervåningen. Vi har bott i byggdamm och grejer överallt sen första veckan i januari. Det är inte helt klart än då vi har ett rum kvar att måla. Men så skönt att piska och damma varenda pinal, blomblad, pryl mm och slippa klättra som i en hinderbana för att ta sig fram i huset.
Känns som att jag kan andas igen och så fint det kommer bli.
Min man, mamma och jag fyller alla år runt påsk och då det är en längre helg så passar det oftast för min utspridda familj att komma på besök. Så tårta och god mat har det också blivit. Och vila och sol också, oro er inte:)
Idag har jag preppat lunch för 2 veckor fram. Inget jag brukar göra men har efter hektiska veckor med bortresta helger tömt frysen på alla matlådor och tackat min lyckliga stjärna (mig själv) att det funnits att ta av.
Jag är alldeles för ekonomisk för att köpa lunch, om jag inte ska luncha med en vän förstås. Plus att det blir så stressigt att springa ut och hitta ngt gott och prisvärt.
Jag föredrar min egna mat och till matlådor äter jag nästan alltid vegetariskt. Billigt, snabbt, funkar fint att frysa och gott även uppvärmt.
Nej nu får det bli en långpromenad i solen! Önskar er en kanonhärlig dag att njuta av innan arbetsveckan börjar i morgon igen. Solig kram till er alla!
Pågår ju här och nu och innehåller allt möjligt från slit till glädje och skoj och mindre skoj.
Ett av mina mål under våren var att ge mig själv tid för reflektion för att ta riktning så att säga. Alltså komma på VAD jag vill…
Årets första månader har varit mer än intensiva men jag känner ändå att jag landar mer och mer i vad jag INTE vill, så börjar lite baklänges eller helt enkelt på det sätt som passar mig. Finns väl inga rätt och fel tänker jag och mitt liv är ju mitt liv:)
Jag vill inte vara på samma arbetsplats varje dag i veckan
Jag vill inte jobba 8-17 måndag-fredag
Jag vill ha olika uppdrag för olika uppdragsgivare
Jag vill ha möjlighet att styra över mina dagar själv (så mycket som möjligt)
Jag vill ha möjlighet att arbeta på distans
Jag vill ha variation i det jag gör
Jag vill utvecklas
Jag vill träffa personer som inspirerar mig
Blev visst ändå en lista med mycket Jag vill. Sparar den för att fylla på/dra av.
En sak till jag vill är att njuta av livet, egentid och tillsammanstid. I helgen har jag varit på Ästad Vingård med maken, vilket fantastiskt ställe som jag varmt rekommenderar. Vi hann även hälsa på yngsta sonen i Halmstad.
Nästa helg ska jag ha syskonhelg i Stockholm och som jag längtar. Babbla och äta, två av mina favoritsysslor:) Båda grejerna är sånt jag fick i 50-års present förra året och nu bockar av.
Har jag berättat att jag blivit med kontor också?! Jo men visst, mitt i stan delar jag rum med min wingwoman Marie. Känns så bra och jag tror på att kreativiteten kommer flöda och en ynnest att få hänga med en vän i företagandets up´s and down´s.
Liten eller stor morot spelar egentligen ingen roll, heller inte vilken färg eller sort.
I hela mitt liv har jag älskat att planera in saker i kalendern. Ja, jag har en analog kalender och kan inte se mig själv sluta med det.
Min kalender är inte bara en kalender utan även en bok med drömmar och dagbokstankar.
I höstas när min axel gick ur led (igen) blev jag så fruktansvärt ledsen, förtvivlad och uppgiven. Dels för att smärtan är fruktansvärd men också då jag av ofrivillig vishet vet hur lång rehabilitering det är och att det, i alla fall i mitt fall, aldrig blir helt bra igen.
Jag blev också väldigt ledsen då jag antog att mitt älskade SUPande får läggas på is och att jag kommer ha tufft att ha träningsgrupper.
Men skam den som ger sig, 3 veckor efter olyckan körde jag igång en träningsgrupp och fake it till you make it blev mitt ledord, eller kanske mer gör/tänk om, anpassa och le stort.
För första gången har jag även skött min rehab (någorlunda) bra…så varför skriver jag då om morötter!?
För att jag med bultande hjärta i helgen köpte mig just en morot i form av en SUP/Surf-resa till Sardinien. Skräckslagen över att axeln ska hoppa ur igen, men där min kärlek till resor och rörelse är så stor så här snackar vi morot att kämpa på med träningen och inte tappa tron på att jag snart står på en bräda igen.
Sen i förrgår kör jag också 100% som egen så resan får även fungera som morot att se till att få in uppdrag= pengar.
Min tänkta mellandagsåterhämtning gick åt skogen pga förkylning from hell så att säga.
Men men, vad är väl en bal på slottet! Idag har jag kört ett 10 minuters träningspass och utöver det har det enda aktiva jag gjort sen julafton varit 2 korta promenader, om inte host- och snytmaraton kan gå som träning:)
Det blir ju inte alltid som man tänkt sig men det är ju inte så mycket att göra åt det. Önskar att jag kunde säga att jag är pigg och nu jäklar 2023 kör vi. Men är inte värst pigg men iaf glad idag och det får räcka för nu.
Veckan som kommer är så spännande och en vecka jag sett mycket fram mot. Jag kan inte avslöja allt men jag ska bla börja jobba som konsult hos Personalsupport 2 dagar/v och jag har ett planeringsmöte inbokat med några av mina samarbetspartners där vi ska spåna vidare på några masterplans. Jag har också några coachsamtal inbokade och jag ska sätta mål för 2023 tillsammans med min wingwoman Marie Niljung. Utöver det ska jag träffa kollegorna på Drivhuset och boka upp aktiviteter, bla ska jag föreläsa om cv/personligtbrev och LinkedIn för studenter på Kau den 1 februari när Hotspot-dagarna drar igång.
Min plan är att smått komma igång med min träning igen också, tänker att lika länge som jag varit sjuk kör jag upptrappning. Min axelrehab har jag inte skött senaste veckorna så nya tag på det också(skärpning).
Ser även fram mot fler anmälningar till nästa grupp med Weighttrainer som jag startar v 5-häng på!
Några förändringar som skett är att jag sagt upp mitt Boka direkt och mitt företagsswish. Detta då jag inte har många privatkunder utan mest företagskunder. Det kommer ske fler uppdateringar på hemsidan under januari så häng med. Wii så kul 2023 kommer bli! Vi ses väl?!
Jag älskar när det händer saker men oj vad jag längtar till ledighet nu.
Avslutar i morgon höstens träningsgrupp via STC efter 12 intensiva veckor och nu är marknadsföringen igång för nästa start i februari.
En del frågar vad jag gör egentligen och menar att det är förvirrande med alla olika uppdrag men för mig är det klockrent, jag jobbar med människor och deras egna personliga utveckling, ung som gammal.
Jag är så lyckligt lottad att få jobba med det bästa jag vet och det jag är väldigt bra på, människor och möten. Lät jag kaxig nu och ska jag sluta tro att jag är något?!
Äsch sträck på dig du med och säg högt vad du är bra på. Säg det till din spegelbild hur konstigt det än kan låta. Le mot dig själv och ge dig den kärlek du förtjänar. Inte för att du presterat utan för att du är du och du är värd all kärlek och respekt. Öva för det kommer en dag när du inte tror ett dugg på dig själv, det gör det för mig iallafall:)
Vårens uppdrag är till ganska stor del i hamn och det bidrar såklart till känslan av lugn i min kropp men också ett pirrigt bubbel som jag får jobba lite med att lägga locket på för att gå ner i varv och vara här och nu. Har ett spännande möte på tisdag som jag längtar till och har sagt nej till några uppdrag som skulle starta NU.
Tar ett djupt andetag, sätter på lugn julmusik, kikar på fåglarna som kalasar på allt gott jag satt ut i trädet utanför och mår gott. Ska klä på mig och gå ut i skogen, älskar snön och tystnaden som infinner sig när hela världen bullas in i det vita.
Jag har alltid haft en fågelbok liggandes i köket vilket är ett fint barndomsminne då mormor och morfar hade det och att få sitta vid deras köksbord och se på fåglarna och försöka hitta dem i boken under tiden mormor pysslade runt. Trots det är jag så dålig på fågelarter, men är ju bra på annat;)
Blir alltid lite nostalgisk när det närmar sig jul och tänker på och saknar många nära och kära. Hör många som ogillar julen pga barndomen men jag hade de bästa av jular och blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på dem.
Nej men jisses vad solen skiner och gnistrar i solen, jag vill ut!!! Ta hand om er och bjud hem någon som sitter ensam i jul, lämna in kläder, mat osv till de som inget har.
Ja, vad hände inte…Hösten har varit väldigt innehållsrik och väldigt jobbig.
Lång story kort så gick min axel ur led den 3 september och allt och lite till ställdes på sin ände så att säga.
Allt börjar egentligen med en solig dag 10 juni 2010 när jag stressad upp i atomer (vill skriva glatt istället för stressad men så såg inte min verklighet ut vid den tiden) cyklade hem från jobbet. Olyckan var ett faktum och det går fortare att skriva vad jag inte slog sönder än vad som höll.
Resan därifrån har varit lång och kämpig, jag har haft ont och varit ledsen och förbannad och såklart har det påverkat min relation och min vardag. MEN jag är inte och har aldrig varit en person som ger upp, utan jag kör på, många gånger på bekostnad av mig själv…
I somras kände jag mig starkare än någonsin sen den där junidagen 2010, så att axeln (som var en del som gick sönder den där dagen) gick ur led under ett Boardyoga-pass (Yoga på Standuppaddleboard) kom på riktigt som en blixt från klar himmel. En blixt som slungade mig bakåt i tiden och jag fick 200% panik och en stark känsla av uppgivenhet, stress och hopplöshet.
Nog om det, allt löser sig ju på ngt sätt och som sagt, jag kör ju på. Men jag har varit fruktansvärt trött hela hösten, dels pga av smärta och med det dålig sömn och att man blir trött när kroppen kämpar för att läka. Jag har också varit trött för att jag tänkt väldigt mycket på min framtid och då mest runt jobb. VAD vill jag!
Jag har därför “dragit” lite i bromsen, avsatt tid för reflektion, haft samtal med coach och försöker vara i nuet(låter så klyschigt) samt unna mig vila och saker jag gillar att göra.
Vad vill jag med detta inlägg då?!
Jag vill visa att det mesta är möjligt, när du gör det på det sätt som funkar för dig.
Att livet inte alltid blir som du tänkt men det behöver inte betyda sämre.
Ingen vet vad för kamp en person utkämpar bakom en glad fasad.
Gasa och bara köra på funkar bra ibland och ibland mindre bra och olika för alla.
Inspirera till att stanna upp för att se vart du är på väg.
För 1 vecka sen träffade jag via min privata sjukförsäkring en läkare pga min skadade axel.
Jag har aldrig blivit så otrevligt bemött i hela mitt liv (och ja, jag har träffat ganska mycket folk), han var ett praktexemplar av ett riktigt ärkesvin. Jag trodde att det var dolda kameran eller ngt och var i chock hela kvällen.
Mötet har gått på repeat i mitt huvud och stört mig ända sen dess, så idag tog jag kontakt med mitt försäkringsbolag som tog det på största allvar och kommer ta det vidare.
MEN jag tycker detta är så jobbigt, dels för att ett sånt bemötande strider mot all min tro på mänskligheten men också för att jag tänker att jag borde och helst hade velat säga det direkt till honom. Också för att jag varit på den kliniken i andra ärenden och de jag mött då har varit fantastiska.
En anledning till att jag kontaktade mitt försäkringsbolag, är för att senast när jag var på mammografi så satt det en kvinna i väntrummet som var så nervös och orolig, hon pratade inte så bra svenska och jag försökte lugna henne att det kommer gå bra. Men när jag kallades in möttes jag av en manliga sköterska som var sur, irriterad och väldigt hårdhänt. Jag sa till honom att vara lite försiktig men fick bara ett mutter till svar. När jag kommer ut ser jag att de ropar upp kvinnan som satt i väntrummet och det enda jag kunde tänka var att NEEEJ, hon ska inte behöva möta honom, jag måste gå fram och säga ngt till personalen.
Men det satt ingen i anmälningsdisken och kvinnan gick in. Jag gick hem och tänkte att jag måste maila/ringa ngn avdelningsansvarig…men gjorde det aldrig och har ångrat mig så mycket.
Coolt att vara snällbild lånad från barntavlor.se
Målade bilden beställde jag för några år sen av Ingela på ZenArt
Vilken helg jag skaffade mig. Ja men faktiskt så är jag glad och stolt över att jag lyssnade in vad jag behövde och såg till att det blev så.
Helgen började med att maken och jag begav oss nedåt i landet för att fira äldsta sonen. Grattis på 29-års dagen sa jag, 29 sa sonen? Jag fyller väl 28…
Efter en god 3-rätters lunch åkte vi vidare mot Göteborg för att gå på konsert med Håkan Hellström. Mycket trevligt men jag erkänner att jag kämpade lite med att vara här och nu då jag i tanken satt på tåget hem.
Lördag och jag sitter äntligen på det där tåget jag drömt om. Jobbar undan en massa och läser lite. Väl hemma så röjer jag lite och lägger mig och vilar, så trött. Plickediplockar, kollar på tv och lägger mig tidigt.
Söndag, jag är som en duracellkanin och bakar bröd, plockar och tar reda på en massa äpplen, jobbar lite, tränar och städar hela källaren. Kvällen avslutas med bion “Där kräftorna sjunger”, grymt bra och levde upp till boken.
Var kommer smällen in då!? En smäll var höstens start som gick från 20-120 över en natt. Kul men jag är ju inte van för tusan att sitta i möten, vara på konferens och att det ringer och mailas konstant.
En andra smäll var att någon “hackade” min hemsida så att mitt domänhotell stängde ner alltihopa. Ta det inte personlig stod det…DET gjorde jag ändå, det var jättejobbigt och stressande och tog mig drygt 1 vecka att få ordning på. Usch och fy!
Tredje smällen var mer fysisk och bestod i att jag reste mig snabbt upp under dammsugning av tvättstugan och slog huvudet i vårt gamla hederliga järnelement som sitter på vägen. Jag fick blodsmak i munnen, knäna vek sig och smärtan strålande ner i nacke och ut i axlarna så armarna domnade bort. Länge sen jag slog i huvudet så hårt och tänkte på barnen när de var små när vi kylde bulor och mätte högst hulabula. (jag vann nog denna)
Summa summarum, vilken kanonhelg och vilken start på hösten. Nu jäklar smäller det!!
Jag har varit hemma i Sverige drygt 5 veckor och velar över om jag ska åka tillbaka till London igen där jag bott senaste året eller inte, en anledning är att jag blivit kär. En annan att jag har blivit erbjuden en fin lägenhet och tänker att jag kan jobba ihop lite pengar innan jag åker tillbaka.
Jag ringer till mamma för att ge henne mitt telefonnummer jag precis fått och hon berättar att de jobbat första dagen efter semestern. Pappa poppar popcorn i bakgrunden och kivas som alltid med mamma som fnittrar förtjust. Jag himlar med ögonen som den typiska 20-åring jag är men blir varm i hjärtat. Jag hör en duns och mamma säger -Classe ramlade, jag ringer upp dig.
Det blev en olidligt lång väntan och jag vill inte oroa min bror som tillsammans med en kompis precis cyklat till mig i Sunne ända från Karlskoga(galningar). Efter många timmar ringer mamma och berättar att pappa ligger på sjukhus och har fått en stroke. Hon kom inte ihåg mitt nummer jag gav henne tidigare och när hon ringde till nummerupplysningen så fanns jag inte där då det tydligen tar 24 timmar innan nya nummer blir registrerade…
Stroke, vad är det!? Hur kan min kärnfriska starka pappa som är 42 år få det?
Tisdag 4 augusti
Jag går till gatuköket där jag arbetar och berättar för min chef att min pappa ligger på sjukhus och att jag behöver åka dit.
dumihuvudetchef – Nej du får inte ledigt, du behövs här
jag – Men jag vill verkligen åka dit och träffa pappa och hjälpa mamma, bara några dagar
dumihuvudetchef – Om du åker behöver du inte komma tillbaka, då får du sparken
jag – HEJDÅ
Onsdag 5 augusti
Jag tar tåget till Karlstad, ska till en laserklinik i centrum och ta bort en fotvårta, enkelt ingrepp. Går in på Åhléns på vägen dit och köper en bok till pappa som är den största bokmal jag vet.
Lasrar och får ett plåster och linkar sen tillbaka till järnvägsstationen för att åka vidare till Degerfors där mamma och mina småsyskon ska möta upp mig för att åka till sjukhuset och träffa pappa. Inser att jag blöder rejält under foten och hämtar några servetter jag stoppar i min sandal.
När jag sen linkar in på sjukhuset blir det blodiga fotspår efter mig och personalen frågar vad som hänt och att jag efter jag sagt hej till pappa ska komma till dem för omplåstring.
Min starka pappa som vanligtvis kan lyfta mig på raka armar kämpar för att sätta sig upp när vi kommer men han är förlamad i halva kroppen och kan inte prata. Mitt hjärta brister! Sjuksköterskan som ska plåstra om mig säger att det nog borde sys och jag hör hur hon säger till en kollega att min fot ser slaktad ut. De tejpar ihop mig så gott det går och lånar ut ett par kryckor.
Torsdag 6 augusti
De har ringt från sjukhuset, pappas tillstånd har förvärrats drastiskt efter vi var där, de ber oss komma dit. Mamma vill inte att mina syskon ska med så de får vara hos en granne. Läkaren berättar för oss att pappa inte kommer överleva, att det handlar om dagar och att vi bör ringa dit eventuella släktingar. Vi går tysta ut från sjukhuset och sätter oss på en bänk, i chock och mamma säger att vi inte ska berätta för mina syskon, inte än. Mamma ringer till farmor och faster i Skåne då de behöver åka direkt, min pappas moster och man följer också med. Mamma åker till pappa igen på kvällen, jag fixar inför min systers födelsedag som är dagen därpå. Ryktet har spridit sig och det ringer hela tiden. Jag berättar och folk gråter, känns som att jag pratar om en dålig film.
Fredag 7 augusti
Vi sjunger för min syster, mamma och “skåningarna” åker sen till sjukhuset, jag stannar hemma för att fixa en tårta. Hoppar på kryckorna bort till affären för att köpa ingredienser, gömmer dem i diket halvvägs dit för attans vad ont i händerna det gör, hoppar istället på ett ben dit och köper det som behövs till en tårta. Tar mig sen tillbaka och försöker göra en så bra födelsedag som möjligt för min syster.
När de kommer tillbaka helt hålögda får jag reda på att pappa somnat in under tiden de var där.
Lördag 8 augusti
Jag kan inte andas, flyr till tågstationen för att ta mig hem, hem till min kompis som är hos mig i helgen, hinner inte meddela att jag kommer. Får panik i min tomma lägenhet så gör mig iordning och går till hotellet med nattklubb där jag vet att alla är. Får i mörkret ögonkontakt med en kompis som dock ser ut som hon sett ett spöke. Hon puttar till min kompis som bor hos mig och som jag ser kysser en kille. Jag hinner bli glad för hennes skull. Dock svartnar allt när jag inser att killen hon kysser är han med stort H, som jag är kär i. Jag vänder och går, ngn tar mig i armen och säger ngt, jag minns inte vad. Går hem och packar ihop min väns grejer och ställer dem utanför min dörr. Skriver en lapp att hon ska lägga nyckeln i brevinkastet. Låser dörren och gråter och gråter och gråter.
Intressant att vissa minnen är glasklara och andra helt borta. Vi minns ju också olika och därför kan ett minne skilja sig så mycket så man kan undra om man verkligen varit med om samma upplevelse.
Veckan som kommer fram till begravningen den 14 augusti minns jag ingenting från. Jo jag minns att jag fick mitt jobb tillbaka och att han med stort H skickade sin bror med en övergiven kattunge till mig som en slags tröst/förlåt-gåva. Att jag sen minns allt glasklart från begravningen och att den där katten blev min räddning är en annan story.
