Vilken helg jag skaffade mig. Ja men faktiskt så är jag glad och stolt över att jag lyssnade in vad jag behövde och såg till att det blev så.
Helgen började med att maken och jag begav oss nedåt i landet för att fira äldsta sonen. Grattis på 29-års dagen sa jag, 29 sa sonen? Jag fyller väl 28…
Efter en god 3-rätters lunch åkte vi vidare mot Göteborg för att gå på konsert med Håkan Hellström. Mycket trevligt men jag erkänner att jag kämpade lite med att vara här och nu då jag i tanken satt på tåget hem.
Lördag och jag sitter äntligen på det där tåget jag drömt om. Jobbar undan en massa och läser lite. Väl hemma så röjer jag lite och lägger mig och vilar, så trött. Plickediplockar, kollar på tv och lägger mig tidigt.
Söndag, jag är som en duracellkanin och bakar bröd, plockar och tar reda på en massa äpplen, jobbar lite, tränar och städar hela källaren. Kvällen avslutas med bion “Där kräftorna sjunger”, grymt bra och levde upp till boken.
Var kommer smällen in då!? En smäll var höstens start som gick från 20-120 över en natt. Kul men jag är ju inte van för tusan att sitta i möten, vara på konferens och att det ringer och mailas konstant.
En andra smäll var att någon “hackade” min hemsida så att mitt domänhotell stängde ner alltihopa. Ta det inte personlig stod det…DET gjorde jag ändå, det var jättejobbigt och stressande och tog mig drygt 1 vecka att få ordning på. Usch och fy!
Tredje smällen var mer fysisk och bestod i att jag reste mig snabbt upp under dammsugning av tvättstugan och slog huvudet i vårt gamla hederliga järnelement som sitter på vägen. Jag fick blodsmak i munnen, knäna vek sig och smärtan strålande ner i nacke och ut i axlarna så armarna domnade bort. Länge sen jag slog i huvudet så hårt och tänkte på barnen när de var små när vi kylde bulor och mätte högst hulabula. (jag vann nog denna)
Summa summarum, vilken kanonhelg och vilken start på hösten. Nu jäklar smäller det!!
Jag har varit hemma i Sverige drygt 5 veckor och velar över om jag ska åka tillbaka till London igen där jag bott senaste året eller inte, en anledning är att jag blivit kär. En annan att jag har blivit erbjuden en fin lägenhet och tänker att jag kan jobba ihop lite pengar innan jag åker tillbaka.
Jag ringer till mamma för att ge henne mitt telefonnummer jag precis fått och hon berättar att de jobbat första dagen efter semestern. Pappa poppar popcorn i bakgrunden och kivas som alltid med mamma som fnittrar förtjust. Jag himlar med ögonen som den typiska 20-åring jag är men blir varm i hjärtat. Jag hör en duns och mamma säger -Classe ramlade, jag ringer upp dig.
Det blev en olidligt lång väntan och jag vill inte oroa min bror som tillsammans med en kompis precis cyklat till mig i Sunne ända från Karlskoga(galningar). Efter många timmar ringer mamma och berättar att pappa ligger på sjukhus och har fått en stroke. Hon kom inte ihåg mitt nummer jag gav henne tidigare och när hon ringde till nummerupplysningen så fanns jag inte där då det tydligen tar 24 timmar innan nya nummer blir registrerade…
Stroke, vad är det!? Hur kan min kärnfriska starka pappa som är 42 år få det?
Tisdag 4 augusti
Jag går till gatuköket där jag arbetar och berättar för min chef att min pappa ligger på sjukhus och att jag behöver åka dit.
dumihuvudetchef – Nej du får inte ledigt, du behövs här
jag – Men jag vill verkligen åka dit och träffa pappa och hjälpa mamma, bara några dagar
dumihuvudetchef – Om du åker behöver du inte komma tillbaka, då får du sparken
jag – HEJDÅ
Onsdag 5 augusti
Jag tar tåget till Karlstad, ska till en laserklinik i centrum och ta bort en fotvårta, enkelt ingrepp. Går in på Åhléns på vägen dit och köper en bok till pappa som är den största bokmal jag vet.
Lasrar och får ett plåster och linkar sen tillbaka till järnvägsstationen för att åka vidare till Degerfors där mamma och mina småsyskon ska möta upp mig för att åka till sjukhuset och träffa pappa. Inser att jag blöder rejält under foten och hämtar några servetter jag stoppar i min sandal.
När jag sen linkar in på sjukhuset blir det blodiga fotspår efter mig och personalen frågar vad som hänt och att jag efter jag sagt hej till pappa ska komma till dem för omplåstring.
Min starka pappa som vanligtvis kan lyfta mig på raka armar kämpar för att sätta sig upp när vi kommer men han är förlamad i halva kroppen och kan inte prata. Mitt hjärta brister! Sjuksköterskan som ska plåstra om mig säger att det nog borde sys och jag hör hur hon säger till en kollega att min fot ser slaktad ut. De tejpar ihop mig så gott det går och lånar ut ett par kryckor.
Torsdag 6 augusti
De har ringt från sjukhuset, pappas tillstånd har förvärrats drastiskt efter vi var där, de ber oss komma dit. Mamma vill inte att mina syskon ska med så de får vara hos en granne. Läkaren berättar för oss att pappa inte kommer överleva, att det handlar om dagar och att vi bör ringa dit eventuella släktingar. Vi går tysta ut från sjukhuset och sätter oss på en bänk, i chock och mamma säger att vi inte ska berätta för mina syskon, inte än. Mamma ringer till farmor och faster i Skåne då de behöver åka direkt, min pappas moster och man följer också med. Mamma åker till pappa igen på kvällen, jag fixar inför min systers födelsedag som är dagen därpå. Ryktet har spridit sig och det ringer hela tiden. Jag berättar och folk gråter, känns som att jag pratar om en dålig film.
Fredag 7 augusti
Vi sjunger för min syster, mamma och “skåningarna” åker sen till sjukhuset, jag stannar hemma för att fixa en tårta. Hoppar på kryckorna bort till affären för att köpa ingredienser, gömmer dem i diket halvvägs dit för attans vad ont i händerna det gör, hoppar istället på ett ben dit och köper det som behövs till en tårta. Tar mig sen tillbaka och försöker göra en så bra födelsedag som möjligt för min syster.
När de kommer tillbaka helt hålögda får jag reda på att pappa somnat in under tiden de var där.
Lördag 8 augusti
Jag kan inte andas, flyr till tågstationen för att ta mig hem, hem till min kompis som är hos mig i helgen, hinner inte meddela att jag kommer. Får panik i min tomma lägenhet så gör mig iordning och går till hotellet med nattklubb där jag vet att alla är. Får i mörkret ögonkontakt med en kompis som dock ser ut som hon sett ett spöke. Hon puttar till min kompis som bor hos mig och som jag ser kysser en kille. Jag hinner bli glad för hennes skull. Dock svartnar allt när jag inser att killen hon kysser är han med stort H, som jag är kär i. Jag vänder och går, ngn tar mig i armen och säger ngt, jag minns inte vad. Går hem och packar ihop min väns grejer och ställer dem utanför min dörr. Skriver en lapp att hon ska lägga nyckeln i brevinkastet. Låser dörren och gråter och gråter och gråter.
Intressant att vissa minnen är glasklara och andra helt borta. Vi minns ju också olika och därför kan ett minne skilja sig så mycket så man kan undra om man verkligen varit med om samma upplevelse.
Veckan som kommer fram till begravningen den 14 augusti minns jag ingenting från. Jo jag minns att jag fick mitt jobb tillbaka och att han med stort H skickade sin bror med en övergiven kattunge till mig som en slags tröst/förlåt-gåva. Att jag sen minns allt glasklart från begravningen och att den där katten blev min räddning är en annan story.
Planen var att arbeta med aktiviteter med SUP, standup paddleboard hela sommaren. Så taggad och jag investerade mycket tid samt inledde samarbeten med två aktörer. Bokningarna har inte varit noll men i stort sett obefintliga. Dock inte bara för mig (kan man säga som tur är) utan för alla som arrangerar dessa aktiviteter. Med som tur är, menar jag att jag lider med alla som satsar stort men att det är lättare för mig att “tugga i mig” verkligheten när det inte endast drabbat mig. Min teori är att när restriktionerna släppte så ville alla göra allt utom att vara på hemmaplan, så jag valde väl helt enkelt fel sommar.
MEN en av mina styrkor är att snabbt göra en pivot, alltså en vändning och med det lyfta blicken, byta fokus och jobba vidare. Jag har hunnit komma ikapp lite på hemmaplan, hunnit reflektera, vila och tänka framåt. Tog mig en roadtrip själv från Värmland-Landskrona-Halmstad-Vrigstad och hem igen. Hälsade på kusiner och mina söner, skrålade till musik, stannade för en kaffe, handlade i min favoritbutik med secondhandkläder och lät tankarna flöda hejvilt. Lyssnade på flera sommarprat och blev berörd. Emma Hambergs och Mischa Billings prat gav mig inspiration och påminde mig om vem jag är och vad jag får energi av, ja deras prat gjorde så blodet i min kropp bubblade som av kolsyra och en känsla av total frid infann sig och jag tappade räkningen på hur många gånger jag upprepade orden -allt kommer bli bra. Och sommaren är ju inte slut än, vad som helst kan ju hända. Det är bara slutet av juli och jag jobbar på (“viskande” men med en längtan efter hösten). Hur har din sommar varit so far?
Ja men lite så kändes det. Nu har jag fått lite distans till spektaklet och andra känslor kommer fram.
För flera år sen bestämde jag mig för att bjuda söner och eventuella respektive på en resa året jag fyller 50. Sagt och gjort, jag började spara och fundera på var jag ville resa och då båda sönerna blev sambos började jag också tänka på vad som skulle passa oss alla. Jag vet att det var MIN resa men jag ville verkligen att alla skulle tycka det var kul och få ut ngt av det. Efter många om och men bestämde jag mig för en 4-dagars vistelse på Irland.
“Ungarna” fick olika ledtrådar under tiden jag planerade resrutt, bokade hotell, bil och flyg (samt tjatade om att kolla sina pass). Passen löste sig innan kaoset alla hört om bröt ut, puh.
När det närmade sig resdagen fylldes media av flygplatskaos, vilket vi noggrant följde. Vi gjorde som Swedavia och SAS rekommenderade….och missade flyget. PANIK!!
Yngsta sonen med sambo flög från Köpenhamn och kom fram utan problem. Ännu mer panik, för vad gör vi nu, när de är där och vi är fast på Arlanda. Jag bet ihop allt jag kunde för att inte börja störtgråta och försökte tänka klart, vilket inte var helt lätt då personal gav olika bud åt alla håll och SAS meddelade att de inte kunde boka om oss. Ursäkta språket, men jävligt lång story lite kort…så köpte jag nya biljetter, 5 gånger så dyra som de ordinarie, men skitsamma kände jag där och då.
Sen fortsatte flygplatskaoset vilken flygplats vi än mellanlandade på vilket innebar att stressen var på topp konstant, att vi missade att hämta ut den bokade bilen och att vi kom fram först ca 24 timmar senare än planerat. Vi ramlade in på hotellet i Dublin runt 03 på morgonen och jag vaknade kl 06 med migrän. Suck, så ledsen, förtvivlad och fullständigt utmattad vilket lade sordin på stämningen och tyvärr grunden för resten av resan. Jag försökte förtvivlat skaka av mig men det var svårt.
Nu när jag fått lite distans till det hela kan jag se de ljusa stunderna, vilket på ngt sätt gör mig ledsen också, att jag inte såg dem där och då. Timmarna jag och äldsta sonen spenderade när bilen väl skulle hämtas (allt annat än smärtfritt) men med en hel del skratt också. När mina söner drog iväg på upptäcktsfärd bland klipporna och försvann ur min synvinkel men där deras prat och skratt fördes till mig med vinden och mitt hjärta svällde som en ballong. Fick foton och gulligt tack av yngsta sonens tjej som värmde mitt hjärta och en av mina styrkor är verkligen att snabbt resa mig upp efter ett fall, borsta av mig och lyfta blicken framåt igen. Men, så ledsen jag varit(är). Vi har lagt många timmar sen vi kom hem med att ansöka om ersättning från SAS, få rätsida på varför AVIS debiterat mitt konto med 43 TUSEN kronor, jepp det har de roat sig med de asen samt försöka få tillbaka allas försvunna bagage.
Tack och lov för en underbart solig och återhämtande midsommarhelg och alla 6 som var med på resan lever samt att vi hann se en hel del av Irland, äta fish & chips, dricka Guiness, äta choklad, se kusten mm och om typ 20 år kanske jag skrattar åt det hela…
Förra veckan skrev jag om att jag vill bli bättre på att vara snäll mot mig själv. I det så tänker jag också att unna mig sånt som underlättar min vardag.
I lördags var jag inbokad på en kurs i SUP-säkerhet i Gottskär nedanför Göteborg. Maken kunde inte följa med pga jobb och jag började räkna på vilken tid jag behöver åka för att hinna ner. Insåg att jag behöver åka väldigt tidigt och jag vet med mig själv att när jag ska upp en “konstig” tid så sover jag ofta dåligt. Så jag tänkte om och bokade in mig på ett AirBnb 20 min från Gottskär.
Kände när dagen närmade sig att jag ville komma iväg så tidigt som möjligt då hela min kropp och själ skrek -åk, åk. Jag lyssnade på bra musik hela vägen ner och kom fram runt 18-tiden till ett loft ovanpå en liten keramikstudio. Jag bestämde mig att ta en promenad ner till havet då havet för mig fungerar som balsam för själen. Nere vid havet visade det sig att det var ett naturreservat och där gick jag runt länge. Lät fantasin flöda bland alla olika träd och klättrade upp på ett berg och fullständigt sög i mig av utsikten. Känslan av frid och lugn var magisk och jag fick till slut “tvinga” mig tillbaka till stugan.
Sov som en stock och vaknade så glad och tillfreds och tackade mig själv för stunden.
SUP-kursen var rolig och lärorik och underbart att vara ute på havet. Dock hände det som inte får hända och jag “pajade” ett revben vid bröstbenet. Jag fick panik, vis av att ha brutit/fått sprickor i revben tidigare vet jag hur lång tid det tar (ca 6 veckor) att läka och hur ont det gör. Kunde knappt fokusera sista timmen dels pga smärta men mest för att min hjärna började räkna veckor och bara tänkte på hur jag ska klara alla fysiska uppdrag jag har nu och i sommar. Hade tänkt att stanna kvar och SUPa efter kursen men satte mig i bilen och åkte hem.
Ganska snart insåg jag att det inte gör riktigt så ont som det gjort tidigare gånger så hoppet växte att det kanske inte blir så illa som befarat. Idag, 2 dygn efter känns det rätt ok, dock kommer jag inte ge mig på armhävningar eller stå i planka under veckan…och ogräsrensningen och fönsterputsandet lär ju inte gå någonstans:)
Började dagen med att prata service och bemötande med en personalgrupp. Älskar att prata om 1a intryck mm, så kul och så viktigt.
Cyklade sen vidare till ett relativt nyöppnat SPA här i Karlstad, VANA för att nyttja en av alla födelsedagspresenter.
Det jag bokat var Eukalyptus boost, 80 minuter med skrubb, kurbad, ansiktsbehandling och helkroppsmassage. Mitt mål var att låta knopp och kropp vila. Och OM jag vilade! Så skönt, dock märkte jag mot slutet att jag blev lite rastlös och när behandlingen var klar och hon sa att det ingår 60 minuter SPA också, så var min första tanke att det har jag INTE tid med. Men som tur var tänkte jag om och njöt av tid med mig själv, det var jag och en dam till i badet.
Där och då bestämde jag mig att jag ska boka in detta i höst igen, själv. Jag inte bara behöver bli bättre på att unna mig återhämtning (som kostar en slant) utan jag vill verkligen få till det. Ska ta fram känslan jag hade i kroppen när jag cyklade hem som en påminnelse om (när) jag blir snål mot mig själv i höst.
När jag kom hem kokade jag snabbt lite pasta med pesto och en god burrata och sen kaffe och njöt till doften av liljekonvaljbuketten jag plockade häromdagen. Jag är i alla fall bra på att njuta av det lilla i vardagen och också se det vackra runt omkring mig och det tackar jag mig själv för. Återhämtning är ju inte bara att checka in på ett spa utan även “småsaker”. Är säker på att mina miniåterhämtningar är det som räddar mig i vardagen men att checka ut från social medier = ej vara nåbar får bli min nya “grej”.
Nu är dock frågan hur jag ska orka jobba och cykla ner till stan igen för att leda ett träningspass…men men på´t igen och snart är det ju höst och dags för ett nytt besök på samma ställe:) Skoja, först sommar ju!
Kanske kollade du på hockey och Färjestad, kanske grejade du i trädgården för att i sista minuten hinna lägga ris på brasan som du sen under kvällen stod och huttrade vid?
Eller jobbade du hela dagen som mig:) Vad jobbade du med denna valborg då?
Jo jag uppdaterade bokningssystemet Boka Direkt med SUP-aktiviteter, försökte mig på att göra en flyer samt en del annat fix. Inte bara att jag tycker att “system” är tråkiga utan det är svårt också. Att göra en flyer ska vi inte prata om…
Jag försöker ta hjälp och leja bort en del jobb men en del grejer vill jag iaf försöka att fixa själv. Boka direkt ska jag nog få kläm på och sen hoppas att det kommer in bokningar via den. Mitt försök till flyer kunde jag önskat mer av men skam den som ger sig. Ska skriva ut den och se hur den ser ut och kanske slutar det med att jag ödmjukt ber någon annan att göra en (eller så skippar jag den tanken).
Så om du är sugen på träningsformen SUP, ett coachsamtal, Kick off med företaget eller ge elever en annorlunda idrottslektion så rekommenderar jag dig att hålla utkik på min sida.
Jag har så många idéer på event och ser grymt mycket fram mot att jobba med detta i sommar, jippi.
Licensierad och arbetar som weight trainer-coach hos STC i Karlstad.
RESULTATET ÄR LEDORDET
Weight Trainer är ett personligt anpassat viktminskningsprogram där du tränar tillsammans med, och blir coachad av en personlig tränare, en träningspartner vars enda uppgift är att motivera dig till att uppnå resultaten du vill ha. Beroende på hur mycket hjälp du behöver för att nå ditt resultat finns Weight Trainer i två olika upplägg, ett lite kortare – 1 månad och ett längre – 3 månader. Weight Trainers fyra delar -Tänk, Njut, Ät, Träna – utgör ramen för strategin du och din PT lägger upp. Det är just de fyra delarna tillsammans med din personliga tränare som gör Weight Trainer unikt.
Väldigt roligt uppdrag och ett väl genomtänkt koncept med bla fokus på det mentala, tänket= bibehålla nya sunda rutiner.
Wow, vilken ära att få vara med och starta upp en livsviktig förening Föreningen livskämpar och att få vara en del av den lika viktiga styrelsen.
Föreningen livskämpar är en demokratisk, partipolitiskt- och religiöst obunden ideell förening.
Föreningen är nystartad och i dagsläget finns endast en styrelse som träffas digitalt. Vi har ännu ingen fysik plats eller föreningslokal där vi kan träffas.
Under 2022 arbetar vi för att bygga upp föreningen och med förhoppning att vi ska finnas fysiskt på flera platser i vårt land.
Livskämpar arbetar för personer som lever med, eller riskerar att leva med suicidalitet eller som försökt ta sitt liv samt deras närstående. Suicidalitet är ett samlingsbegrepp för att tänka på, planera eller genomföra suicidförsök och/eller suicid.
Vi planerar och söker medel för att ha workshops med målgruppen där vi tillsammans utvecklar fler Lumenos till appen Lumeno samt att bli och vara en mötesplats.
Sitter i solen med ett glas alkoholfritt bubbel som jag hittade en halvflaska av i kylen och försöker landa i de senaste månadernas raketstart på min omstart samt all uppvaktning runt min 50 års dag.
Låter lite rörigt så ska försöka bena ut allt.
För cirka 2 månader sen tog jag beslutet att “rycka upp” mig själv och med det säga upp mitt uppdrag på skolan och göra en omstart med mitt företag. Omstart då det kom en pandemi i vägen och ställde till det för mig och mina planer och jag tog anställning istället (deltid).
I och med detta fick mitt humör sig en uppåtsving som hette duga och i samma veva släpptes det på restriktioner vilket blev som en ketchupeffekt där allt och lite till hände på en och samma gång.
Allt på samma gång= bra och roliga grejer, men jisses vad jag slitit och sprungit för att få ihop dagarna. Jag hade också bestämt mig för att inte göra ngt speciellt när jag fyllde år utan fokusera på en överraskningsresa i juni för “barnen” med respektive. Men en helg i Stockholm bokades in samt 1 natt på Steam Hotel i Västerås och vilken helg det blev! Förutom att jag blev pangförkyld så hade jag en toppenkväll med kollegor på Coach4u och blev uppvaktad av vänner hela helgen. Uppvaktad med mat, mat och mat och massage:) Vägen till mitt hjärta går definitivt via magen! Har också blivit uppvaktad av vänner med luncher, blommor, bubbel och grejer för hemmaspa mm veckan innan och efter.
Påskhelgen kan jag knappt beskriva då familjen uppvaktat med blommor, sång, mat, presenter och luriga överraskningar inklusive ton av kärlek.
Summerar med varmt hjärta och ordet tacksamhet får avsluta detta inlägg för nu är det dags att jobba vidare. Väljer dagens citat och höjer mitt glas för en skål. Skål alla, ingen nämnd ingen glömd.
