Måndag 3 augusti
Jag har varit hemma i Sverige drygt 5 veckor och velar över om jag ska åka tillbaka till London igen där jag bott senaste året eller inte, en anledning är att jag blivit kär. En annan att jag har blivit erbjuden en fin lägenhet och tänker att jag kan jobba ihop lite pengar innan jag åker tillbaka.
Jag ringer till mamma för att ge henne mitt telefonnummer jag precis fått och hon berättar att de jobbat första dagen efter semestern. Pappa poppar popcorn i bakgrunden och kivas som alltid med mamma som fnittrar förtjust. Jag himlar med ögonen som den typiska 20-åring jag är men blir varm i hjärtat. Jag hör en duns och mamma säger -Classe ramlade, jag ringer upp dig.
Det blev en olidligt lång väntan och jag vill inte oroa min bror som tillsammans med en kompis precis cyklat till mig i Sunne ända från Karlskoga(galningar). Efter många timmar ringer mamma och berättar att pappa ligger på sjukhus och har fått en stroke. Hon kom inte ihåg mitt nummer jag gav henne tidigare och när hon ringde till nummerupplysningen så fanns jag inte där då det tydligen tar 24 timmar innan nya nummer blir registrerade…
Stroke, vad är det!? Hur kan min kärnfriska starka pappa som är 42 år få det?
Tisdag 4 augusti
Jag går till gatuköket där jag arbetar och berättar för min chef att min pappa ligger på sjukhus och att jag behöver åka dit.
dumihuvudetchef – Nej du får inte ledigt, du behövs här
jag – Men jag vill verkligen åka dit och träffa pappa och hjälpa mamma, bara några dagar
dumihuvudetchef – Om du åker behöver du inte komma tillbaka, då får du sparken
jag – HEJDÅ
Onsdag 5 augusti
Jag tar tåget till Karlstad, ska till en laserklinik i centrum och ta bort en fotvårta, enkelt ingrepp. Går in på Åhléns på vägen dit och köper en bok till pappa som är den största bokmal jag vet.
Lasrar och får ett plåster och linkar sen tillbaka till järnvägsstationen för att åka vidare till Degerfors där mamma och mina småsyskon ska möta upp mig för att åka till sjukhuset och träffa pappa. Inser att jag blöder rejält under foten och hämtar några servetter jag stoppar i min sandal.
När jag sen linkar in på sjukhuset blir det blodiga fotspår efter mig och personalen frågar vad som hänt och att jag efter jag sagt hej till pappa ska komma till dem för omplåstring.
Min starka pappa som vanligtvis kan lyfta mig på raka armar kämpar för att sätta sig upp när vi kommer men han är förlamad i halva kroppen och kan inte prata. Mitt hjärta brister! Sjuksköterskan som ska plåstra om mig säger att det nog borde sys och jag hör hur hon säger till en kollega att min fot ser slaktad ut. De tejpar ihop mig så gott det går och lånar ut ett par kryckor.
Torsdag 6 augusti
De har ringt från sjukhuset, pappas tillstånd har förvärrats drastiskt efter vi var där, de ber oss komma dit. Mamma vill inte att mina syskon ska med så de får vara hos en granne. Läkaren berättar för oss att pappa inte kommer överleva, att det handlar om dagar och att vi bör ringa dit eventuella släktingar. Vi går tysta ut från sjukhuset och sätter oss på en bänk, i chock och mamma säger att vi inte ska berätta för mina syskon, inte än. Mamma ringer till farmor och faster i Skåne då de behöver åka direkt, min pappas moster och man följer också med. Mamma åker till pappa igen på kvällen, jag fixar inför min systers födelsedag som är dagen därpå. Ryktet har spridit sig och det ringer hela tiden. Jag berättar och folk gråter, känns som att jag pratar om en dålig film.
Fredag 7 augusti
Vi sjunger för min syster, mamma och “skåningarna” åker sen till sjukhuset, jag stannar hemma för att fixa en tårta. Hoppar på kryckorna bort till affären för att köpa ingredienser, gömmer dem i diket halvvägs dit för attans vad ont i händerna det gör, hoppar istället på ett ben dit och köper det som behövs till en tårta. Tar mig sen tillbaka och försöker göra en så bra födelsedag som möjligt för min syster.
När de kommer tillbaka helt hålögda får jag reda på att pappa somnat in under tiden de var där.
Lördag 8 augusti
Jag kan inte andas, flyr till tågstationen för att ta mig hem, hem till min kompis som är hos mig i helgen, hinner inte meddela att jag kommer. Får panik i min tomma lägenhet så gör mig iordning och går till hotellet med nattklubb där jag vet att alla är. Får i mörkret ögonkontakt med en kompis som dock ser ut som hon sett ett spöke. Hon puttar till min kompis som bor hos mig och som jag ser kysser en kille. Jag hinner bli glad för hennes skull. Dock svartnar allt när jag inser att killen hon kysser är han med stort H, som jag är kär i. Jag vänder och går, ngn tar mig i armen och säger ngt, jag minns inte vad. Går hem och packar ihop min väns grejer och ställer dem utanför min dörr. Skriver en lapp att hon ska lägga nyckeln i brevinkastet. Låser dörren och gråter och gråter och gråter.
Intressant att vissa minnen är glasklara och andra helt borta. Vi minns ju också olika och därför kan ett minne skilja sig så mycket så man kan undra om man verkligen varit med om samma upplevelse.
Veckan som kommer fram till begravningen den 14 augusti minns jag ingenting från. Jo jag minns att jag fick mitt jobb tillbaka och att han med stort H skickade sin bror med en övergiven kattunge till mig som en slags tröst/förlåt-gåva. Att jag sen minns allt glasklart från begravningen och att den där katten blev min räddning är en annan story.
