50-års resan som alla gudar glömde

Ja men lite så kändes det. Nu har jag fått lite distans till spektaklet och andra känslor kommer fram.

För flera år sen bestämde jag mig för att bjuda söner och eventuella respektive på en resa året jag fyller 50. Sagt och gjort, jag började spara och fundera på var jag ville resa och då båda sönerna blev sambos började jag också tänka på vad som skulle passa oss alla. Jag vet att det var MIN resa men jag ville verkligen att alla skulle tycka det var kul och få ut ngt av det. Efter många om och men bestämde jag mig för en 4-dagars vistelse på Irland.

“Ungarna” fick olika ledtrådar under tiden jag planerade resrutt, bokade hotell, bil och flyg (samt tjatade om att kolla sina pass). Passen löste sig innan kaoset alla hört om bröt ut, puh.

När det närmade sig resdagen fylldes media av flygplatskaos, vilket vi noggrant följde. Vi gjorde som Swedavia och SAS rekommenderade….och missade flyget. PANIK!!

Yngsta sonen med sambo flög från Köpenhamn och kom fram utan problem. Ännu mer panik, för vad gör vi nu, när de är där och vi är fast på Arlanda. Jag bet ihop allt jag kunde för att inte börja störtgråta och försökte tänka klart, vilket inte var helt lätt då personal gav olika bud åt alla håll och SAS meddelade att de inte kunde boka om oss. Ursäkta språket, men jävligt lång story lite kort…så köpte jag nya biljetter, 5 gånger så dyra som de ordinarie, men skitsamma kände jag där och då.

Sen fortsatte flygplatskaoset vilken flygplats vi än mellanlandade på vilket innebar att stressen var på topp konstant, att vi missade att hämta ut den bokade bilen och att vi kom fram först ca 24 timmar senare än planerat. Vi ramlade in på hotellet i Dublin runt 03 på morgonen och jag vaknade kl 06 med migrän. Suck, så ledsen, förtvivlad och fullständigt utmattad vilket lade sordin på stämningen och tyvärr grunden för resten av resan. Jag försökte förtvivlat skaka av mig men det var svårt.

Nu när jag fått lite distans till det hela kan jag se de ljusa stunderna, vilket på ngt sätt gör mig ledsen också, att jag inte såg dem där och då. Timmarna jag och äldsta sonen spenderade när bilen väl skulle hämtas (allt annat än smärtfritt) men med en hel del skratt också. När mina söner drog iväg på upptäcktsfärd bland klipporna och försvann ur min synvinkel men där deras prat och skratt fördes till mig med vinden och mitt hjärta svällde som en ballong. Fick foton och gulligt tack av yngsta sonens tjej som värmde mitt hjärta och en av mina styrkor är verkligen att snabbt resa mig upp efter ett fall, borsta av mig och lyfta blicken framåt igen. Men, så ledsen jag varit(är). Vi har lagt många timmar sen vi kom hem med att ansöka om ersättning från SAS, få rätsida på varför AVIS debiterat mitt konto med 43 TUSEN kronor, jepp det har de roat sig med de asen samt försöka få tillbaka allas försvunna bagage.

Tack och lov för en underbart solig och återhämtande midsommarhelg och alla 6 som var med på resan lever samt att vi hann se en hel del av Irland, äta fish & chips, dricka Guiness, äta choklad, se kusten mm och om typ 20 år kanske jag skrattar åt det hela…

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *