“Cecilia heter jag men kallas för Cilla. Jag föddes på Kristinehamns BB 1972, då min mamma ville att min pappa, som studerade till officer i Uppsala vid tiden för min ankomst skulle ha en möjlig chans att ta sig till BB när det var dags.
Ja, vi bodde inte i Värmland utan i Bunge på Gotland, däremot bodde min mormor och morfar i Björneborg och mamma ville förutom att pappa skulle hinna fram, ha hundvakt samt slippa köra till BB själv.
Denna lite flängande start fortsatte och med flyttar kom skolbyten. På ett sätt har min uppväxt varit rotlös men på ett annat otroligt stabil. Detta tack vare min trygga familj som alltid funnits där för mig. Min släkt består av hel- och halvsyskon, ingifta från världens alla hörn och folk med absolut inget blodsband och den är utspridd över flera världsdelar. Jag var ganska stor innan jag förstod att inte alla familjer var som min. En stor och brokig familj där dörren alltid stod öppen för alla oavsett nationalitet eller annat.
Som barn skulle jag bli barnmorska eller jobba med barn som hade föräldrar som inte riktigt klarade av att vara föräldrar. Jag skulle adoptera mina barn från Afrika för de var vackrast i hela världen. Som barn var jag ganska blyg men genom mina skolbyten fick jag lära mig att: Ta ett djupt andetag, öppna dörren och säga Hej, sedan löste sig resten.
Under hela min uppväxt har jag fått höra att jag är rastlös och otålig. Men för några år sedan tänkte jag noga igenom mina egenskaper och kom fram till att rastlös och otålig = driven och engagerad. Så helt plötsligt blev mina egenskaper positiva och när jag såg tillbaka på mitt liv, allt som hänt, alla val jag gjort och alla flyttar mm, såg jag på det med andra ögon. En drivkraft för mig har alltid varit orättvisor. Att inte alla får samma möjligheter och att folk är elaka och missunnsamma. Jag minns ett tillfälle i 7e klass då jag glömt en grej i mitt skåp. I korridoren står en kille som var väldigt utsatt och trycker sig mot väggen och skakar samtidigt som han med skräck i blicken tittar längre bort i korridoren där 4 “tuffa” killar i 9an går på rad och ler i samförstånd då de fått syn på sitt blivande offer. Jag blir fly förbannad och ställer mig framför killen som skydd och spänner ögonen i “tuffingarna”, som kommer av sig helt och går förbi. Det viskande tacket har för alltid etsat sig fast hos mig.
Jag har på olika sätt alltid arbetat med att få andra människor att må lite bättre, så även på min fritid. På min fritid har jag nog alltid gjort det i det tysta för att jag vill, inte för att få uppmärksamhet. Inte ens min familj vet nog hur mycket ideellt arbete jag gjort i alla år.
2005 började jag arbeta på Arbetsmarknads- och socialförvaltningen i Karlstad och då i huvudsak med personer med missbruk. 2011 fick jag uppdraget att starta en verksamhet för unga som varken arbetar eller studerar.
Mitt tänk att arbeta med personer utifrån där de befinner sig och utifrån dess förmågor samt med hälsan i fokus och att det skulle få ta tid blev flera gånger ifrågasatt av både kollegor och chefer. Idag har mitt arbetssätt anammats av flera verksamheter och jag ler inombords och tänker att det var värt allt slit och min ibland sviktande tro på mig själv.
Jag är ödmjuk men säger vad jag tycker och är inte rädd för att ha åsikter eller ställa jobbiga frågor. Jag är också ödmjuk i alla möten med olika personer, fattiga som rika. Jag lär mig något nytt varje dag. Många verksamheter kommer på studiebesök och jag delar med mig av allt jag lärt mig. Jag älskar också att vara ute och föreläsa.
I framtiden kan vad som helst hända – jag är ju en rastlös själ. Nej, driven var det ju;) I vilket fall kommer jag nog alltid att jobba med att se till att andra människor hittar sin egen drivkraft för att komma vidare. Jag drivs också av att arbeta med jämställdhet och gör det jag kan för att driva en verksamhet för ALLA och se till att jämställdhet blir en självklarhet. Har jag uppnått min dröm? Jag drömmer så mycket utan ett egentligt mål. Däremot ser jag möjligheter i det mesta och är inte rädd för att prova nya saker, och att våga säga ja även när hjärtat slår ett extra slag och benen känns som gelé, uppfyller många drömmar. Min familj, speciellt min man och mina barn har alltid hejat på mig (och bromsat). Global, nätverk för driftiga kvinnor är ett välbehövligt nätverk då vi kvinnor måste stötta och heja på varandra i alla lägen”
Uppdatering, nu är boken ute. “55 starka röster” heter den, så kul och en ära att vara en av de 55 rösterna.